Jag slutade träna ordentligt i somras. "Dansgolvsskadan" gjorde att jag tappade all motivation. Jag stukade foten riktigt illa för typ 17:e gången i mitt liv. Dock första gången som det inte hände under träning.
Det var packat med folk på Leffes, som vanligt mitt i semstertider, och jag stod på dansgolvet. På fötterna hade jag ett par jättesöta beige skor med kilklack men när jag fick en knuff åt sidan var just klacken min största fiende. Jag kände hur det knakade till i fotleden, hur foten böjde sig åt helt fel håll. Jag kunde inte resa mig upp för att smärtan var för stor just i det ögonbilcket. Jag satt på huk, helt omedveten om vad som hände runtomkring. Samtidigt som mina vänner drog upp mig till stående kom jag tillbaka till verkligheten. Men mina fötter gick inte att röra på. Jag satte mig ner på en stol och hängde sedan vid ett bord resten av kvällen. Jag borde åkt till akuten, foten var som en ballong. Jag kunde inte gå, men jag gjorde det ändå. All kunskap om hur man ska behandla en stukning precis när den har hänt struntade jag i eftersom jag ignorerade både smärtan och svullnaden.
Det tog flera veckor innan svullnaden hade gått ned och jag kunde gå normalt igen. Från att ha tränat minst tre gånger i veckan kunde jag nu inte vara med på ett enda pass. Visst kunde jag träna på gymmet i maskinerna, jag tycker bara inte att det är roligt. Jag blir mer sporrad i grupp. Glädjen i att träna med andra är mycket större än att jaga muskler ensam.
Men utan träning blir magen rundare. I alla fall om man fortsätter äta sådär lagom halvonyttigt som jag. Jag njuter gärna av livet och älskar både pasta och lördagsgodis.
Nu var det nog kände jag. Jag behöver hålla mig i skinnet några veckor så att jag kan visa upp mina ben med stolthet i sommar.
Min arbetskompis hetsar mig att anställa en PT som kan pusha mig till att trivas ensam i gymmet. Jag får fundera på det lite till innan (om?!) det blir av.
Å foten, den övar jag just nu genom att stå på ett ben och hålla balansen...
Det var packat med folk på Leffes, som vanligt mitt i semstertider, och jag stod på dansgolvet. På fötterna hade jag ett par jättesöta beige skor med kilklack men när jag fick en knuff åt sidan var just klacken min största fiende. Jag kände hur det knakade till i fotleden, hur foten böjde sig åt helt fel håll. Jag kunde inte resa mig upp för att smärtan var för stor just i det ögonbilcket. Jag satt på huk, helt omedveten om vad som hände runtomkring. Samtidigt som mina vänner drog upp mig till stående kom jag tillbaka till verkligheten. Men mina fötter gick inte att röra på. Jag satte mig ner på en stol och hängde sedan vid ett bord resten av kvällen. Jag borde åkt till akuten, foten var som en ballong. Jag kunde inte gå, men jag gjorde det ändå. All kunskap om hur man ska behandla en stukning precis när den har hänt struntade jag i eftersom jag ignorerade både smärtan och svullnaden.
Det tog flera veckor innan svullnaden hade gått ned och jag kunde gå normalt igen. Från att ha tränat minst tre gånger i veckan kunde jag nu inte vara med på ett enda pass. Visst kunde jag träna på gymmet i maskinerna, jag tycker bara inte att det är roligt. Jag blir mer sporrad i grupp. Glädjen i att träna med andra är mycket större än att jaga muskler ensam.
Men utan träning blir magen rundare. I alla fall om man fortsätter äta sådär lagom halvonyttigt som jag. Jag njuter gärna av livet och älskar både pasta och lördagsgodis.
Nu var det nog kände jag. Jag behöver hålla mig i skinnet några veckor så att jag kan visa upp mina ben med stolthet i sommar.
Min arbetskompis hetsar mig att anställa en PT som kan pusha mig till att trivas ensam i gymmet. Jag får fundera på det lite till innan (om?!) det blir av.
Å foten, den övar jag just nu genom att stå på ett ben och hålla balansen...
Kommentera